Emma & Lukas

Jag ska tjata lite till om dagis. Men det är de ända som snurrar i mitt huvud nu för tiden. Ena stunden tänker jag att det kommer bli helt okej att lämna Lukas på dagis för att han kommer att utvecklas och lära sig en massa saker och det kommer finnas massa andra barn och fröknar som han kommer kunna leka med hela dagarna! Men sen nästa sekund när jag tänker på dagis gråter jag bara. Gråter i mängder. Jag vill ju vara där när Lukas tar sina första steg, jag vill vara där och höra när Lukas lär sig och pratar. Mamma vill vara med sin skrutt hela tiden. Jag har stenkoll på Lukas hela tiden, lever han? Andas han? Han har redan vart med en gång om att tappa andan. Det sätter sina spår kan jag lova. Så kommer dagispersonalen att ha lika stor koll på Lukas när det är 3 fröknar på 20 barn eller vad det kan vara. HUr ska man våga lämna bort ansvaret över det käraste man har till folk som man inte känner? Jag vet att de är utbildade men ändå? Hur ska det går när mammas skrutt är ledsen och mamma inte finns där för att trösta? Hur ska det gå för Lukas att sova på dagis, kommer han känna sig trygg? Hur ska Lukas klara sig utan sin mamma? HUR SKA MAMMA KLARA SIG UTAN SIN LUKAS? JAG KOMMER SAKNA MIN SKRUTT I MASSOR! Hur ska man klara av att bara gå därifrån om han skulle gråta och skrika när man lämnar honom på morgonen? ska man bara gå när det ända man vill är att ta upp honom, krama om honom, pussas och ta med honom hem igen? HUr ska man klara av att bara gå där ifrån? Jag tycker att det här är så fruktanvärt jobbigt med dagis. Det ger mig bara magvärk och en stor klump i hjärtat. Men det är väl så här som dagens samhäller ser ut, föräldradagarna tar slut och man måste börja jobba för att kunna försörja sig. Men att lämna sin ettåring på dagis fem dagar i veckan när de egentligen behöver vara hos sin mamma och pappa det är helt okej tycker folk, eller? För mig, att lämna Lukas på dagis, är det värsta som hänt i hela mitt liv. Ångest, ångest.. Just nu håller jag och älsklingen på att leta dagis till våran skrutt och på torsdag ska jag och Lukas besöka ett. Jag hoppas att det kommer att gå bra och framför allt att det känns bra! Även fast jag tycker att det är skitjobbigt och bara vill skjuta det framför mig. Jag blir så himla ledsen bara på tanken att Lukas inte ska vara med mig 24 timmar om dygnet. Alla pratar om att barnen får seperationsångest från sin mamma men seperationsångesten man upplever som mamma till sitt barn den är det ingen som pratar om? Vi har ju suttit ihop hela tiden, först nio månader i min mage och sen 10 månader "utanför i verkliga livet". Hur ska jag klara mig utan min lilla skrutt? Nu är det oktober och det är cirka 3 månader kvar tills Lukas behöver börja på dagis. Så jag tänker njutra till max av den här tiden. Jag ska passa på att njuta varenda sekund, ligga och mysa varje morgon som vi gjort sen han var nyfödd. Jag tänker vara vid han sida hela tiden. Mamma älskar dej Lukas, du är det bästa som finns!